Ljudklipp i MP3-format:
The Breeze (894 kB)
Don't Give Up The Ship (587 kB)

Mer om innehållet:

Kreolpianisten Jelly Roll Morton (1890-1941) skrev Milneburg Joys för piano i början av tjugotalet och spelade in den i orkesterarrangemang tillsammans med det vita bandet New Orleans Rhythm Kings 1923. Alexander Milne (1742-1838) var en skotsk lycksökare och affärsman som skaffade sig stora markegendomar vid lake Pontchartrains stränder i utkanten av New Orleans. Detta område, som kom att kallas Milneburg, var kring förra sekelskiftet ett populärt utflyktsmål för New Orleans svarta befolkning och hit engagerades ofta de tidiga jazzbanden.

Do Your Duty skrevs för Bessie Smith (1894-1938) till hennes sista inspelning den 24 november 1933 av vaudevilleartisten Wesley 'Kid Sox' Wilson.

Sensation - A Rag komponerades av New York-bon Joseph F Lamb (1887-1960) som jämte Scott Joplin (1868-1917) och James Scott (1886-1938) var en av de tre stora ragtime-kompositörerna. Han träffade Joplin av en slump på musikförläggare Starks kontor 1907. Joplin blev mycket imponerad av Lambs Sensation och övertalade Stark att ge ut den 1908. På pianonoterna står Joplin som arrangör, vilket har gjort att stycket ibland felaktigt har tillskrivits honom. Denna Lambs första ragtimekomposition, tillägnad en viss Nellie M Butler, har specialarrangerats för oss av Bengt 'Bim' Ingelstam.

Willie the Weeper har sitt ursprung i en amerikansk folksång från 1800-talet och nedtecknades av Grant Rymal, Walter Melrose, och Marty Bloom 1927. Enligt vissa källor handlar berättelsen om skorstensfejaren egentligen om en opiumrökare.

Kreolklarinettisten Alexandre Stelliot (1885-1939) från Martinique skrev Le Serpent Maigre (sv: 'Den magra ormen') som nidvisa till klarinettkonkurrenten och rivalen Pèr Apanon, syftande på dennes utmärglade figur och sannolikt även hans sexuella förmågor. Stelliot flyttade i maj 1929 till Paris där han spelade in den med sin L'Orquestre Antillais i oktober samma år. Det ska tilläggas att melodin är så gott som identisk med en ragtimekomposition, Tickled to Death, skriven av Charles Hunter från Nashville redan 1899. Sambandet mellan de två är minst sagt oklart.

I Wonder Who's Kissing Her Now, skriven av Joe Howard, kommer från Broadwaymusikalen Prince of Tonight som hade premiär den 23 januari 1909.

The Breeze är ett stycke lugn populärmusik från 1919 skrivet av Hanley, Ballard, McDonald och Goodwin.

Indianapolis-tjejen May Aufderheide (1890-1972) var en av de mest framstående kvinnliga ragtime-kompositörerna och Dusty Rag från 1908 är hennes första publicerade verk. Den var förmodligen mycket populär bland de tidiga jazzbanden, eftersom trumpetaren Bunk Johnson (1889-1949) kunde spela låten ur minnet vid en revivalinspelning 1942.

Climax Rag skrevs av James Scott 1914 och blev till kompositörens förtret snabbt upptagen som jazzlåt i New Orleansbandens standard-repertoar. Efter att flera av hans alster hade gått samma öde till mötes skrev han 1921 Don't Jazz Me Rag - It's Music.

Make Me a Pallet on Your Floor har sitt ursprung någonstans i den amerikanska södern omkring 1890. Den lär ha spelats i sekelskiftets New Orleans av det som anses vara den första jazzorkestern, under ledning av trumpetaren Buddy Bolden (1877-1931). Buddy Bolden blev sinnessjuk 1907; enligt sägnen för att han blandade guds och djävulens musik när jazzen skapades. Make me a Pallet, som uppmanar till otrohetsaffärer på en extramadrass hamnar troligtvis i den senare kategorin.

George Botsfords (1874-1949) första och största hit, Black and White Rag från 1908, har sedan dess spelats flitigt av ragtimepianister. Vi kan tack vare Bengt Ingelstam presentera ett unikt orkester-arrangemang.

Don't Give Up the Ship skrevs i början av trettiotalet av Harry Warren och Al Dubin som en tribut till Förenta Staternas flotta.

Baby Doll från 1926 är en självbiografisk sång med en vädjan om trofast kärlek från den annars så tuffa blueskejsarinnan Bessie Smith.

'Spicy Advice' är ett uttryck från den amerikanska södern som betecknar något allmänt trevligt och festligt. Musikstycket Spicy Advice skrevs av den legendariske New Orleans-trumpetaren Bunk Johnson. Detta var det enda han fick utgivet och han spelade själv in det i San Fransisco 1944. Arrangemanget är vårt eget.

Runnin' Wild är en populärmelodi från 1922 skriven av A Harrington Gibbs, Joe Grey och Leo Wood. Värt att notera är att den inte har något samband med musikalen med samma namn, som sattes upp 1923 av bl a James P Johnson.

Mama's Gone Goodbye är frukten av ett samarbete mellan trumpetaren/violinisten Peter Bocage (1887-1967) och violinisten Armand J Piron (1888-1943). Den spelades in första gången med Pirons dansband 1923.