Inspelad "live" på Jazzpuben Stampen, Stockholm, 2 och 20 februari 2002

Inspelningstekniker: Lars Johansson, True Track Production, Morgongåva
Layout: Jan Svensson, Studio Hövik och Spicy Advice
Omslagsbild: Akvarell av Gunnel Heineman
Foto: Anders Lundgren

Ljudklipp i MP3-format:
Lord, Let Me In The Lifeboat (470 kB)
Angry (647 kB)
Take Me For A Buggy Ride (634 kB)

Om låtarna:

Down In Honky Tonk Town skrevs 1916 av Charles McCarron (1891-1919) och Chris Smith (1879-1949) och blev raskt ett populärt nummer inom den svarta underhållningsbranschen på 10-talet. Det var när den då 17-årige Louis Armstrong spelade denna melodi med Kid Ory’s band 1918 som Fate Marable fastnade för hans kornettspel och engagerade honom för att spela på flodbåtarna flera säsonger.

I mitten av ragtime-eran förekom ibland stycken med grönsaker i titlarna. Även om röd och grön paprika på 1910-talet inte var speciellt vanligt i USA användes de flitigt bland invandrarna från södra Europa. Red Pepper - A Spicy Rag skrevs 1910 av den vita ragtimekompositören Thomas Henry Lodge (1884-1933) och är en populär uppföljare till hans kanske mer kända Temptation Rag.

Trots att det kan vara svårt att tro det när man hör vår version är In the Gloaming ursprungligen en smäktande ballad från det viktorianska England. Den komponerades 1877 av Annie Fortescue Harrison (1851-1944) och lär ha haft en central plats i den gripande kärlekshistorien mellan henne och Lord Arthur William Hill med vilken hon sedermera gifte sig. Texten är nedtecknad av den samtida författarinnan och poeten Meta Orred. Vi har hämtat vår inspiration från trumpetaren Bunk Johnsons trio-inspelning 1946.

My Sweetie Went Away är ett popsnöre från det glada 20-talet. Skrevs 1923 av Lou Handman (1894-1956) och Roy Turk (1892-1934).

Joseph ”King” Oliver (1885-1938) var på slutet av 10-talet en av New Orleans ledande kornettister därav tillnamnet ”King”. Han flyttade till Chicago 1919 och startade sitt eget Creole Jazz Band 1922, till vilket han även värvade Louis Armstrong från New Orleans. Deras inspelningar från 1923 innehåller den första riktigt bra New Orleansjazzen på skiva med Snake Rag som det kanske mest lysande numret. Som medkompositör till Snake Rag anges ofta den framstående violinisten Armand J Piron (1888-1943). Detta är vår hyllning till dessa jazzpionjärer.

I Don’t Want To Walk Without You komponerades 1941 av det brokiga paret Julius Styne (1905-1994) och Frank Loesser (1910-1969) till filmen Sweater Girl. Medan Julius ansågs vara ett underbarn som vid 9 års ålder spelade piano med Chicagos symfoniorkester vägrade Frank att studera klassisk musik över huvudtaget. Han var mer intresserad av populärmusik och skrev låttexter till över 60 filmer.

I Poor Man’s Blues slår Bessie Smith (1894-1937) ett slag mot klassklyftorna och rasismen i det amerikanska samhället. På scen behandlade hon ofta rasfrågor med skämt och sång även om hon aldrig gjorde det uttalat på skiva. För hennes publik kunde dock textens ”rich man” och ”poor man” lika väl gällt motsättningen mellan svarta och vita.

Bröderna Brunies från New Orleans var på 10- och 20-talet tongivande inom den nya dixielandmusiken. Angry komponerades av trombonisten Henry Brunies (1891-1932), kornettisten Merritt Brunies (1895-1973) och basisten Jules Cassard, med text av Dudley Mecume. Den spelades in första gången 1923av New Orleans Rhythm Kings, med Jelly Roll Morton på piano.

Efter ragtimemusikens storhetstid vid sekelskiftet dalade populariteten snabbt till förmån för jazzen. En av de få kompositörer som fortfarande höll sig till ragtime var Joseph Lamb (1887-1960). Bohemia Rag var den sista av hans publicerade verk. Av ekonomiska skäl trycktes stycket på ett uppslag - något som lär ha försvårat avistaframförande.

While We Danced At The Mardi Gras handlar om en för alla tradjazzälskare välkänd festival i New Orleans som har sin höjdpunkt på fettisdagen - Mardi Gras - med en stor karneval. Denna sång skrevs 1931 av Johnny Mercer (1909-1976) och Alfred M Opler (1897-?). Mercer som samarbetade med bl a Duke Ellington, Henry Mancini och Hoagy Carmichael har skrivit texten till standards som One For My Baby, Satin Doll och Moon River.

Take Me For A Buggy Ride av makarna Leola ”Coot Grant” Wilson och Wesley ”Kid Socks” Wilson spelades in 1933 av Bessie Smith. Den berömda blueskejsarinnan valde medvetet bort bluesnummer på sin sista skiva till förmån för poplåtar. Take Me For A Buggy Ride är fylld av både sexuella anspelningar och hänvisningar till giftermål.

Lord, Let Me In The Life Boat är ett klassiskt spiritualnummer. Bunk Johnsons och Sidney Bechets inspelning från 1944 har varit vårt riktmärke.

Ragtimegiganten Scott Joplin (1867-1917) komponerade The Strenuous Life år 1902 som en anspelning på president Theodore Roosevelts berömda tal med samma namn 1899. I det drog Roosevelt upp USA:s utrikespolitiska riktlinjer inför 1900-talet. Denna ”ragtime two-step” är arrangerad för oss av Bengt ”Bim” Ingelstam.

Den kände jazzkompositören Spencer Williams (1889-1965), som sedermera bodde delar av sitt liv i Saltsjö-Duvnäs och på Karlbergsvägen i Stockholm, skrev bluesmelodin You’ve Got To Give Me Some för Bessie Smith 1929. Den gavs ut på Columbia Records tillsammans med den snarlika I’m Wild About That Thing och skivan marknadsfördes med ”It’s hot enough to fry with”. Det har vi tagit fasta på.

Wini’n Boy Blues betecknades som ”traditional arranged by Jelly Roll Morton” vid första utgivningen 1939. Enligt Jelly Roll Morton (1890-1941) hade han tagit upp en blues som spelades i New Orleans i början av seklet. Med uttrycket Wini’n boy syftade Morton på sina sexuella förmågor.